En borgerlig jul i 1800-talets Åbo

Under den mörkaste årstiden rådde det en varm feststämning i borgarhusen. Satängband band fast gardiner och på matbordet eftersträvade man den franska hovkulturen. Hemmet doftade varma kryddor och grankvistar, som användes för att pryda rummen.

Jultraditioner som nuförtiden är väldigt bekanta, till exempel presenter, julkort, granen och tomten, har sina anor i 1800-talets stad hos borgerliga och deras julfirande. Även många av julbordets maträtter, allt från skinkan till pepparkakorna, har kommit från de borgerliga julborden till våra julbord idag. Den lantjul som vi i dag betraktar som traditionellt idyllisk är egentligen en imitation av den mellaneuropeiska stadsjulen, som har kristna rötter och som grundar sig på seder och föreställningar från skördefesten.

Tjugondag Knut ska julen ut

I 1800-tals Åbo förberedda man sig för julfirandet under nästan hela året.

— Man började brygga julöl, man stöpte ljus, man tillrädde maträtter och hemmet städades och pyntades i god tid före julhelgerna, säger Åbo stadsmuseums producent av publikarbete Tuula Hänninen.

På Tomasdagen den 21 december påbörjade man julfirandet. På den mörkaste dagen på året måste man ha gjort de största jobben, eftersom man på Tomasdagen stillade sig och helgade tiden åt vila ja samvaro med familjen. Borgarhemmet var städat och prytt med grankvistar och sammetsband. På borden hade det satts vita dukar julmaten väntade på att bli äten.

Förberedelserna kulminerade på julafton och juldagen då familjerna stillade sig runt julevangeliet, sjöng julsånger, njöt av mättande rätter och spelade med familjemedlemmarna. Många Åbobor gick även för att se julfridsutlysningen och i kyrkan. Folket trodde att den som hinner först ut till vägen från kyrkan får god lycka under följande år.

Det livligare julfirandet inleddes först på annandagen då man selade slädarna för att göra besök hos andra. Man fick njuta av ledigheterna ända tills trettondagen eller tjugondag Knut, beroende på sederna i huset. Det goda som kom med Tomasdagen tog slut på tjugondag Knut då julen bars ut och följdes av en period utan festligheter.

Julmaten serveras av ordentligt folk

På ett 1800-tals julbord hos en borgerlig familj i Åbo blandades hovkulturens och skördetidens seder av frosseri. På julbordet serverades traditionellt bröd, potatissallad, fisk och skinka. Med dessa åt man pudding och gelé. I borgarhemmen åt man även julgröt gjord på korn.

— Bordet pryddes av en hög drös med bröd, som bestod av bröd gjorda många olika typer av sädesslag samt ett surdegsbröd för god lycka, som åkte med bröddröset från fest till fest. Med överflödet av bröd eftersträvade man goda skörder till följande år, berättar Hänninen.

Fastän man drack ordentligt med bryggd öl i nästan alla familjer skålade man även med finare importviner i borgarhemmen. Man efterliknade det franska hovet med de fina julrätterna, sederna kring matbordet och det dekorativa dukningen. Från handelsskeppen köpte vissa ostron och olika viner, som sedan serverades på julborden.

Vid kaffebordet mumsade man på fruktkakor, sockerbröd, maränger, korkaner och marmelad. Man åt även pepparkakor, eftersom man trodde att dessa hade positiv inverkan på ens hälsa.

Doft av gran och prassel av julklappspapper

När Åbos gator var mörka tände man ljus i hemmen och tillbringade de långa helgerna med att spela spel och gjuta tenn. Ur formerna som tennet fick försökte man förutspå det kommande årets skörd och lycka på kärleksfronten.

Enligt Kaisa Koivisto, Hannele Nyman och Marja-Riitta Saloniemi (2009) kommer vår kära jultomte, juldekorationer och gåvotradition från Tyskland till Finland som en följd av att borgarklassen blev mer välbärgade under 1800-talet. Även Zacharias Topelius hade en betydande inverkan på julen som en högtid för barn, till vilken hörde julsånger, presenter och en gran.

Borgarfamiljernas presenter var till största delen handarbeten, tyger och karameller fram till mitten av 1800-talet. Då handeln ökade i Åbo började man köpa importvaror som kommit längre ifrån.

— I borgarfamiljer gav man även föremål i present som var skattebelagda under lyxskatten. Dessa presenter var köpta på handelsskeppen och kunde vara hattfjärdrar, handskar, smycken eller porslinsserviser, berättar Hänninen.

Julklapparna paketerades under 1800-talet i tyg, papper eller askar och ibland förseglades de så att ingen skulle ta sig en smygtitt. Presenterna hämtades av en bock med horn, iklädd ett avigt djurskinn eller päls, som man borde servera något för god lycka. Den så kallade julbockens ankomst innebar mer bongstyrigt beteende, vilket bröt mot borgarfamiljernas sansade julstämning, skriver Eero Perunka i sin bok Joulupukki – Tuhatvuotinen arvoitus [Julbocken – Ett tusenårigt mysterium] (2020).

Enligt Koivisto, Nyman och Saloniemi (2009) har även traditionen att ta in granen i huset ett tyskt borgerligt ursprung, som kommit till Finland under 1800-talet. Precis som med många andra jultraditioner har även julgranstraditionen först spridit sig bland de övre klasserna, varefter sättet spred sig till stadsborgarna och landsbygdens bildade klasser. Genom folkskolans granfester spred sig traditionen till alla samhällsstånd.

Till en början var julgranarna enkelt prydda, men under senare hälften av 1800-talet började man pryda granarna med landsflaggor, silvertrådsdekorationer, tygband, kräppapperrosor och äpplen. I borgarfamiljens gran kunde det hänga glasbollar, medan det i böndernas granar hängde halmstrån och äggskal. Man kan säga att julträdet reflekterade familjen sociala ställning och förmögenhet.

Samhällsståndet och boplatsen avgjorde slutligen hur julen såg ut. En välbärgad borgarfamiljs jul i Åbo kunde vara mycket olik den mindre bemedlade familjens jul på Klosterbacken. Förmögenheten syntes i julmaten, presenterna, dekorationerna och i vanorna, som till exempel att skicka postkort.

Oberoende av samhällsståndet var julen i Åbo en tid av långa och mörka helger, då man njöt av smakliga måltider, tillbringade tid med familjen och gick i julkyrka.

Litteraturförteckning:

Koivisto, Kaisa; Nyman, Hannele & Marjo-Riitta Saloniemi, Joulupuu on rakennettu: suomalaisen joulukuusen tarina (2009)

Perunka, Eero, Joulupukki: Tuhatvuotinen arvoitus (2020)

TEXT: REEA VIITASALO — ÖVERSÄTTNING: CARL-IVAR BACK — BILDER: PASI LEINO, ANNEKE SMEDINGA & ANIA PADZÍK