Julens magi på Klosterbacken

På Klosterbacken förberedda man sig för julen under årets gång. Fisken man fått på sommaren saltades, skörden man fick på hösten användes till att baka limpa och man stöpte ljus inför årets mörkaste tider.

På 1800-talet var Klosterbacken ett bostadsområde för de mindre bemedlade, som förlitade sig starkt på självförsörjning och en landsbygdslivsstil. Även områdets invånare var av olika bakgrund och invånarna var allt från snickare till krogsvärdinnor. I kvarteren på Klosterbacken bodde många som flyttat från landsbygden till staden, bondefolk och luffare, vilket även syntes i julfirandet.

Skördetidens avslutsfest, alltså skördefesten, var långt in på 1700-talet en viktigare årsfest än julen och till följd av urbaniseringen flyttades skördetidens traditioner, föreställningar, riter och landsbygslighet över till julfirandet. Till exempel var halmens symboliska och praktiska betydelse, fertilitetesvidskepligheter och frosseriet en viktig del av julen på 1800-talet.

När stugorna, som står på Klosterbacken, hade satts i ordning till Tomasdagen lade man halm på golvet och placerade beskyddande tomaskors runtomkring. Halmen täppte till trähusens hål och springor och hjälpte till att hålla värmen och ljuset inne i de mörka och kalla stugorna. Det var trevligt att sova och leka på halmen på golvet och man gjorde även juldekorationer av dem.

— Med halmen gjordes också små spådomar. Dessa hade att göra med fertilitetsvidskepligheter och förutsägande av kommande skördar, lycka eller väder. Halmen hade en symbolisk betydelse för både skörden och krubban, säger Åbo stadsmuseums amanuens Maiju Tuisku.

Fastän julhalmen på golvet förbjöds efter Åbo brand levde traditionen kvar i stadens utkanter ännu under 1800-talet.

På julen badade man bastu, åt och gick i kyrkan

Julen kunde ses i det dekorerade hemmet, på det rikliga julbordet och i att freda julen från arbete. Halmen på golvet skapade feststämning och spånorna som brändes på vardagarna ersattes av ljus under jultiden. Halmhimmlarna, täljda julfåglar och stöpta julljus prydde de anspråkslösa bostäderna. De långa och mörka helgerna tillbringades med att berätta historier, läsa andliga texter, leka jullekar och med spådomar.

Förberedelserna, som tagit hela året, kulminerade på julafton och juldagen. Julaftonen inleddes ofta med bastu på morgonen. Det var viktigt att inleda det kommande året som ren och oftast så klädde man på sig nya kläder först efter bastun.

— Julbastu är en äldre tradition än själva julfirandet, där förbereder sig inför helgerna genom att tvätta sig. Det sista badet kunde kastas för bastuälvan, beskriver Tuisku.

För många Åbobor innebar juldagarnas program ätande, utlysningen av julfreden och julkyrkan. Fastän man oftast inte gav julklappar i de fattiga hemmen på Klosterbacken kunde man ändå ge nya kläder åt barnen för helgerna samt tälja skedar till alla familjemedlemmar.

Julmaten var rikligare och godare än vardagsmåltiderna. Det hårda rågbrödet ersattes av en mjuk limpa, som åts med smör, eller ljust bröd och mjölgröt böts till gryngröt. Dessutom dukade man borden med saltad fisk, korv, rosoll och ost gjord på får- eller getmjölk. Med maten drack man ordentligare öl, som var smaksatt med humle.

— Julbordet kunde prydas av en drös bröd, som man trodde bringade lycka för det kommande året. Det var även ett tecken på husets välstånd och bakkunskaper. Underst låg ”kylvökakko”, alltså ett surdegsbröd, som man på våren sådde tillsammans med sädet på åkrarna eller gav åt draghästen för att garantera en god skörd, berättar Tuisku.

Man brukade även lämna fram maten på julbordet, som om att representera husets välstånd ifall några förfäder skulle göra ett besök. Gästfriheten och överflödet var julens dygder, som uppskattades oberoende samhällsklassen. Om maten tog slut innebar det otur för det kommande året.

Även husdjuren fick sin del av julens traktering.

— För husdjuren reserverades ofta bättre ätbart och en överlopps portion, till exempel kvistar sparade från sommaren. Det försäkrade att det kommande året skulle bli lyckat och framgångsrikt, konstaterar Tuisku.

Alltid hade man ändå inte råd med bångnande julbord. Under de sämre skördeåren skilde sig inte julmaten mycket från vardagsmaten. Under de stora nödåren 1866–1868 handlade julen främst om att överleva.

Jultidens hyss, festande och spådomar

Bondekulturen och årstidsväxlingarna syntes i julfirandet vid stadens utkanter. Man såg jultiden som en delningstid, som bröt året. Vid årskiftet sågs olika vidskepligheter, spådomar och magi, som var sammanflätade med skördefestens traditioner och vidskepligheter. Man trodde även att onda andar var på språng under jultiden, så det var bra att trolla lite för säkerhets skull.

— Halmbocken kastades upp i luften och man räknade med spänning hur många strån som fastnade i takbalkarna. Dessa berättade om hur rik det kommande årets skörd skulle bli, beskriver Tuisku.

Även den cirkulerande sång- och tiggarkulturen levde på Klosterbacken. På annandagen ordnades sångfester, där man gick och knackade på dörrar, tiggde om fest och önskade god jul.

— Staffansvisorna var en blanding av gamla tiggar- och sångfeststraditioner, som ännu idag uppehålls på Klosterbacken, berättar Tuisku.

Runtomkring i Finland hörde även Nuuttipukki-traditionen till bondejulen, där unga klädda i avigvända pälsar eller djuskinn gick från dörr till dörr för att be om julfest. Julbockar och sångare skulle man bjuda in, eftersom de kunde lämnade god lycka i huset.

Beroende på husets seder och välstånd firades julen från Tomasdagen till Tjugondag Knut. Fastän man i folkmun säger: ”På tjugondag Knut ska julen ut” innebar det ofta för arbetarklassen att de måste börja med dagssysslorna redan före tjugondagen kom.

Den långa julen var den enda semesterliknande pausen som arbetarna hade. Man ville utnyttja den till fullo, eftersom en lång period utan festligheter följde.

TEXT: REEA VIITASALO — ÖVERSÄTTNING: CARL-IVAR BACK — BILDER: VILLE MÄKILÄ & ÅBO STADSMUSEUM